March 2017
En rasbildares vision
26/03/17 11:23
De finns två typer av människor som kan skada ett samhälle.
De som vet men som inte säger något men i lika hög grad de som inte vet men som säger och gör desto mer.
Nedan följer några ord från Elaine Fichter och ett utdrag ur hennes historiska arkiv som återger ett skrivet brev från barbet moderns skapare, J C Hermans.
According to Jean Claude Hermans and in his own words:
"The problem being with the will to simplify things or by laziness, people often says barbet i/o Griffon_Barbet, and that was confusing in the mind of some people. Because Barbet and Griffon Barbet are 2 different breeds.
When I decide to remake the barbet, I sometimes saw some dogs who were typed Griffon-Barbet and I had to eliminate them from reproduction. At some point I thought it might have been interesting to kill 2 birds with one stone, and to work simultaneously and separately in reconstituting the barbet and the Griffon-Barbet, but I gave up because I knew I would get no support from official dog instances or kennel clubs, and that people were already so much trying to create problems for me with my barbet, that adding the Griffon-Barbet would have raised hackles.
I do have an idea to remake the Griffon-Barbet in a simple way, but I’m keeping it to myself.
J de Coninck wrote the standard for the Griffon-Barbet called Barbet d’arrêt. As when breeds are extinct, their names are never taken off official nomenclature, the barbet still officially existed along with the standard for a Griffon-Barbet. Thanks to that I was able to officially modify the standard and go from a Griffon-Barbet to a barbet without saying anything. At the time, the nomenclature was modified and the new barbet was able to change groups and be with his brothers from other countries. We have therefore recreated the barbet thanks to the standard of another breed and thanks to the confusion of misleading information.
Who knows? Perhaps in 50 years, a fellow dog lover as crazy as I was will reincarnate the Griffon-Barbet of the 1850’s…."
It seems that things are getting a bit carried away. The ONLY person to start all this mess is Mr Hermans. He is the one who said the breed was extinct. Barbet is a generic word to describe any dog any size with a beard and a long coat. Then it became a Poodle in many countries, but still called Barbet in France until people started using CANICHE, but it is the same dog. The GRIFFON BARBET or Barbet d'arrêt for which the standard was written in 1886 was NOT a Poodle type, nor did it have a POODLE thin curly frizzy coat. That it was extinct is also a rumour carried out by the FRENCH BREED CLUB thanks to several who were happy to repeat it here and there.
De som vet men som inte säger något men i lika hög grad de som inte vet men som säger och gör desto mer.
Nedan följer några ord från Elaine Fichter och ett utdrag ur hennes historiska arkiv som återger ett skrivet brev från barbet moderns skapare, J C Hermans.
According to Jean Claude Hermans and in his own words:
"The problem being with the will to simplify things or by laziness, people often says barbet i/o Griffon_Barbet, and that was confusing in the mind of some people. Because Barbet and Griffon Barbet are 2 different breeds.
When I decide to remake the barbet, I sometimes saw some dogs who were typed Griffon-Barbet and I had to eliminate them from reproduction. At some point I thought it might have been interesting to kill 2 birds with one stone, and to work simultaneously and separately in reconstituting the barbet and the Griffon-Barbet, but I gave up because I knew I would get no support from official dog instances or kennel clubs, and that people were already so much trying to create problems for me with my barbet, that adding the Griffon-Barbet would have raised hackles.
I do have an idea to remake the Griffon-Barbet in a simple way, but I’m keeping it to myself.
J de Coninck wrote the standard for the Griffon-Barbet called Barbet d’arrêt. As when breeds are extinct, their names are never taken off official nomenclature, the barbet still officially existed along with the standard for a Griffon-Barbet. Thanks to that I was able to officially modify the standard and go from a Griffon-Barbet to a barbet without saying anything. At the time, the nomenclature was modified and the new barbet was able to change groups and be with his brothers from other countries. We have therefore recreated the barbet thanks to the standard of another breed and thanks to the confusion of misleading information.
Who knows? Perhaps in 50 years, a fellow dog lover as crazy as I was will reincarnate the Griffon-Barbet of the 1850’s…."
It seems that things are getting a bit carried away. The ONLY person to start all this mess is Mr Hermans. He is the one who said the breed was extinct. Barbet is a generic word to describe any dog any size with a beard and a long coat. Then it became a Poodle in many countries, but still called Barbet in France until people started using CANICHE, but it is the same dog. The GRIFFON BARBET or Barbet d'arrêt for which the standard was written in 1886 was NOT a Poodle type, nor did it have a POODLE thin curly frizzy coat. That it was extinct is also a rumour carried out by the FRENCH BREED CLUB thanks to several who were happy to repeat it here and there.
Protest!
25/03/17 17:41
Svårast att smälta fakta har den som närt en lögn.
För snart två år sedan, i april 2015, ställde jag frågan om varför den svenska rasstandarden för barbet skilde sig i omslagsbilden från den som FCI tillhandahåller. SKK svarade mig då att Sverige istället valt att illustrera rasstandarden med en av de många blyertsteckningar som systarna Marion och Margaret Davidson tecknat på uppdrag av NKU (Nordisk Kennel Union). Ett förnuftigt initiativ att välja en proportionerligt illustrerad barbet som förmedlar en visuell bild av rasen som standarden handlar om. Avsevärt mycket bättre än den hastigt tecknade konturen av en leende hundfigur som Frankrike försett FCI med. En enkel och fyrkantig karikatyr av en hund som lustigt kan illustrera många av våra olika hundar och som samtidigt väl återspeglar den okunskap och dumhet som omgärdar rasen barbet inte bara i Frankrike utan världen över.
Systrarna Davidsons väl tecknade barbet har en verklig förlaga. En förlaga som standardenligt återger kroppsproportioner och visar en barbet med en storlockigt vågig päls. Då rasklubben i år arbetar med att utforma ett nytt raskompendium för att användas till utbildning av domare vid hundutställning så har också frågor kring rasens variation dykt upp. I förra raskompendiet som sammanställdes av Kenneth Edh efter bästa förmåga och utifrån den tidens desto magrare kunskap så återfinns där en kommentar som angav att en barbet som har en storlockig, vågig päls ska prissättas lägre än en barbet som har en krullig päls.
Bortse eller inse
Med dagens kunskap en dåligt underbyggd kommentar och som samtidigt är i rak kollisionskurs med den bild som illustrerar rasen barbet och som pryder omslaget till rasstandarden. En kommentar som dessutom är minst sagt motsägelsefull när den egentliga bakgrunden studeras. Ska vi utbilda och vägleda för framtida och avgörande beslut är det viktigt att vi är införstådda med rasens historia och bakgrund. Bristen på faktakunskap men också motsägelsefulla kommentarer behöver rättas till. Vi behöver belysa och åtgärda många frågetecken. Få är de som vågar ifrågasätta och än färre är de som söker, studerar och verifierar rasens historia för större och bättre förståelse om dagens barbet. Att våga granska och ifrågasätta för att undvika problem men ytterst och främst för att upplysa och vägleda!
Att tyst tillåta att felaktigheter sprids är definitivt inte rätt väg framåt. Vi behöver lära och lyssna för att förstå. Vi behöver också lära oss att ta till orda, fråga och säga ifrån. Och inte minst att respektfullt samtala för att nå samsyn i ett upplysande arbetsätt anpassat till dagens situation och verklighet.
Från och med februari 2017 så sker en ändring i det tysta även i Sverige. Efter lång tid med systrarna Davidsons blyertsteckning av en barbet på den svenska översättningen av rasstandarden är denna nu ovanligt snabbt utbytt och ersatt av samma karikatyr som den franska rasklubben anvisat för att avbilda barbet i FCIs fyra olika språkversioner av rasstandarden. Varför? Någon som har kunskap och kurage nog att protestera?
Kunskapsbrist, källhantering, informationsflöden och inte minst tyst medhåll är kanske något att diskutera på den internationella konferensen för världens alla kennelklubbar när de träffas i London om några månader. Våga fråga och ifrågasätt!
Artikeln om systrarna Davidson hittar Du under rubriken Begåvade Davidson i april 2015. Vi kan aldrig radera vår historia men vi kan välja att bortse från den eller så väljer vi mer fördelaktigt att se till den och lära från den.
Maktspelets taktik
02/03/17 18:44
Vad händer när makten prioriterar att hålla varandra om ryggen istället för att söka, studera och förmedla fakta till alla?
Jag har under min händelserika resa för att närma mig rasen barbet många gånger frågat mig hur missförhållanden, trots att de uppdagats, obehindrat kan fortgå? Lika intressant är frågan om varför vi är så ytterst få som söker verifierade faktauppgifter?
Alltsammans började med tremordialogen där jag ifrågasatte såväl arbetssätt som bristen på fakta. I ett personligt brev får jag besked om att min hund har en allvarlig åkomma som utgör ett hot mot rasen. Jag och min min hund har än idag, fyra och ett halvt år senare, varken upplevt eller uttryckt något sjukdomsproblem! Nog hade det väl varit i sin rätta ordning om jag själv som hundägare hade upplevt ett problem hos min hund som jag delger samt söker veterinärmedicinsk expertis för få råd, hjälp till behandling och kanske en eventuell diagnos ställd! Nej, istället är det en administration som varken träffat mig eller min hund och som utan kommunikation med mig obesiktat gör ett offentligt och felaktigt konstaterande om hunden i min ägo. Tillvägagångssättet är oacceptabelt. Då själva kärnan i detta handhavande och fyra år senare fortgår är det minst sagt både oroväckande som allvarligt.
I mitt sökande efter förklaringar till hanteringen av tremorfrågan uppdagas dessutom för mig så sakteliga helt andra och långt mer allvarliga oklarheter kring rasen barbet. Då jag letar hälsohistorik i Barbet Kois stamträd upptäcker jag med hjälp av väl insatta personer och i saklig kunskap att här finns många historiska frågetecken som fortfarande söker svar och här vilar dessutom direkta felaktigheter som varken har hanterats korrekt eller med tydlighet av den organiserade hundvärlden. Jag gräver mig djupare ner i denna härva och förstår att också i rasens historia vilar det såväl stora meningsskiljaktigheter som tvetydiga arbetssätt. Här fann jag också två helt skilda målbilder hos en och samma rashund! Det saknas verifierad fakta och här vilar också många motstridiga uppgifter. Jag har sett hur både arbete och information vinklats för att gynna en övertygelse istället för att delge avgörande och viktig fakta för alla.
Våga fråga och tillåt aldrig hot och elakhet att ta fäste!
Jag har under resans gång vid flera tillfällen upplevt såväl aggressioner som märkliga uttalanden. Då dessa svävande uttalanden inte kan styrkas har jag snabbt ignorerat aggression och avfärdat uppgifter. Vartefter mitt sökande fortskridit förstår jag nu bättre och helhetsbilden klarnar allt mer. Upptäckten av den stora kunskapsbristen inom ämnet barbet förklarade en hel del. Den andra upptäckten av ren kartellbildning inom barbetvärlden, vars syfte är att värna egna intressen istället för att genom fakta värna rasen har fått mig att inse att omfattningen är avsevärt vidare än jag någonsin kunnat ana.
I mitten av förra året, 2016, fick jag läsa två mail daterade 2010 och där avsändarna söker samarbetspartners för att göra gemensam sak i att förhindra att fakta söks, studeras och sprids till den stora allmänheten. Bland mottagarna fanns bland flera andra nationaliteter två svenska namn med inflytande i den svenska barbetklubben. Jag frågade min rasklubb om de varit involverade i detta arbetssätt mellan tongivande personer inom den organiserade barbetvärlden. Den svenska rasklubben och styrelsen idag svarar mig att de inte arbetar med avelspolitik som gynnar eller missgynnar något segment inom rasens standard, inte i går och inte idag.
I början av detta år får jag ta del av ytterligare ett mail som är adresserat till personer som stod i begrepp att officiellt bilda svenska barbetklubben. Ett brev som vidarebefordrats från Finland till Sverige och där den franska rasbildaren av barbet modern uttrycker sin egen övertygelse. Detta brev är daterat i december 2006! Jag är bekymrad över att ingen inom den svenska barbetklubben har agerat för att söka och studera fakta då de genom mail sedan lång tid tillbaka blir upprepat uppmärksammade på en motsägelsefull och ofullständig historik men också på ett högst tvivelaktigt arbetssätt. Å andra sidan är jag inte förvånad att felaktigheter kunnat fortgå då jag genom egen erfarenhet av den organiserade hundvärlden upplevt samma oförmåga att lyssna, studera och arbeta faktabaserat inom dialogen jag länge fört om det ospecifika symtomet tremor.
Ansvar och skyldighet
Rasklubbens brev om min hund är ställt till mig. I egenskap av en hundägande privatperson har jag inte ett ansvar för rasens offentliga information eller hur den verifieras och förmedlas. Bristen på fakta, stora meningsskillnader och rasens variation satte hos mig ändå fart på ett omfattande arbete för att söka kunskap och finna svar. Skrivande har jag förmedlat min nya kunskap för undvika hörsägen, orättvisa och dumhet. En rasklubb som har ett långt vidare ansvar och uppdrag blev på samma sätt uppmärksammade genom flera mail i en annan och än större och avgörande viktig fråga. Tio år senare saknas fortfarande det som bör vara rasklubbens prioritet nummer ett. En verklighetsförankrad historik och en rättvis bild av rasens nutida status så att alla ges samma möjlighet att bilda sig en sakligt grundad uppfattning innan vi agerar. Vare sig det handlar om avel, valpköp eller att förmedla information för god vägledning framåt så behöver vi ett verifierat och faktabaserat beslutsunderlag som är lika för alla parter.
Tanken föresvävade mig om jag skulle låta publicera skriftställarnas mail och några av mottagarnas mailsvar. För var och en att beskåda och värdera. Det stannade vid tanken. Ovan har jag belyst felaktiga ageranden för kännedom och nu får de inte ytterligare utrymme. Den organiserade hundvärlden har också tagit del av mailen och får ta sitt ansvar om konsekvensernas fortsättning. Varje mynt har två sidor och båda sidor har samma värde och bör därmed få sitt rättmätiga utrymme. Det är till syvende och sist bara den organiserade hundvärlden som själva kan ta itu och göra något åt sina fel och brister. Precis på samma sätt som när jag själv blir medveten om och inser egna fel och brister som behöver åtgärdas till det bättre. Det är bara jag som kan välja att bearbeta dem eller inte. Lika viktigt är det att ta men också att visa hänsyn! Till gamla och nya kunskaper men också gentemot varandra. Genom att våga möta verkligheten ges vi också möjligheten att påverka den.
Jag har under min händelserika resa för att närma mig rasen barbet många gånger frågat mig hur missförhållanden, trots att de uppdagats, obehindrat kan fortgå? Lika intressant är frågan om varför vi är så ytterst få som söker verifierade faktauppgifter?
Alltsammans började med tremordialogen där jag ifrågasatte såväl arbetssätt som bristen på fakta. I ett personligt brev får jag besked om att min hund har en allvarlig åkomma som utgör ett hot mot rasen. Jag och min min hund har än idag, fyra och ett halvt år senare, varken upplevt eller uttryckt något sjukdomsproblem! Nog hade det väl varit i sin rätta ordning om jag själv som hundägare hade upplevt ett problem hos min hund som jag delger samt söker veterinärmedicinsk expertis för få råd, hjälp till behandling och kanske en eventuell diagnos ställd! Nej, istället är det en administration som varken träffat mig eller min hund och som utan kommunikation med mig obesiktat gör ett offentligt och felaktigt konstaterande om hunden i min ägo. Tillvägagångssättet är oacceptabelt. Då själva kärnan i detta handhavande och fyra år senare fortgår är det minst sagt både oroväckande som allvarligt.
I mitt sökande efter förklaringar till hanteringen av tremorfrågan uppdagas dessutom för mig så sakteliga helt andra och långt mer allvarliga oklarheter kring rasen barbet. Då jag letar hälsohistorik i Barbet Kois stamträd upptäcker jag med hjälp av väl insatta personer och i saklig kunskap att här finns många historiska frågetecken som fortfarande söker svar och här vilar dessutom direkta felaktigheter som varken har hanterats korrekt eller med tydlighet av den organiserade hundvärlden. Jag gräver mig djupare ner i denna härva och förstår att också i rasens historia vilar det såväl stora meningsskiljaktigheter som tvetydiga arbetssätt. Här fann jag också två helt skilda målbilder hos en och samma rashund! Det saknas verifierad fakta och här vilar också många motstridiga uppgifter. Jag har sett hur både arbete och information vinklats för att gynna en övertygelse istället för att delge avgörande och viktig fakta för alla.
Våga fråga och tillåt aldrig hot och elakhet att ta fäste!
Jag har under resans gång vid flera tillfällen upplevt såväl aggressioner som märkliga uttalanden. Då dessa svävande uttalanden inte kan styrkas har jag snabbt ignorerat aggression och avfärdat uppgifter. Vartefter mitt sökande fortskridit förstår jag nu bättre och helhetsbilden klarnar allt mer. Upptäckten av den stora kunskapsbristen inom ämnet barbet förklarade en hel del. Den andra upptäckten av ren kartellbildning inom barbetvärlden, vars syfte är att värna egna intressen istället för att genom fakta värna rasen har fått mig att inse att omfattningen är avsevärt vidare än jag någonsin kunnat ana.
I mitten av förra året, 2016, fick jag läsa två mail daterade 2010 och där avsändarna söker samarbetspartners för att göra gemensam sak i att förhindra att fakta söks, studeras och sprids till den stora allmänheten. Bland mottagarna fanns bland flera andra nationaliteter två svenska namn med inflytande i den svenska barbetklubben. Jag frågade min rasklubb om de varit involverade i detta arbetssätt mellan tongivande personer inom den organiserade barbetvärlden. Den svenska rasklubben och styrelsen idag svarar mig att de inte arbetar med avelspolitik som gynnar eller missgynnar något segment inom rasens standard, inte i går och inte idag.
I början av detta år får jag ta del av ytterligare ett mail som är adresserat till personer som stod i begrepp att officiellt bilda svenska barbetklubben. Ett brev som vidarebefordrats från Finland till Sverige och där den franska rasbildaren av barbet modern uttrycker sin egen övertygelse. Detta brev är daterat i december 2006! Jag är bekymrad över att ingen inom den svenska barbetklubben har agerat för att söka och studera fakta då de genom mail sedan lång tid tillbaka blir upprepat uppmärksammade på en motsägelsefull och ofullständig historik men också på ett högst tvivelaktigt arbetssätt. Å andra sidan är jag inte förvånad att felaktigheter kunnat fortgå då jag genom egen erfarenhet av den organiserade hundvärlden upplevt samma oförmåga att lyssna, studera och arbeta faktabaserat inom dialogen jag länge fört om det ospecifika symtomet tremor.
Ansvar och skyldighet
Rasklubbens brev om min hund är ställt till mig. I egenskap av en hundägande privatperson har jag inte ett ansvar för rasens offentliga information eller hur den verifieras och förmedlas. Bristen på fakta, stora meningsskillnader och rasens variation satte hos mig ändå fart på ett omfattande arbete för att söka kunskap och finna svar. Skrivande har jag förmedlat min nya kunskap för undvika hörsägen, orättvisa och dumhet. En rasklubb som har ett långt vidare ansvar och uppdrag blev på samma sätt uppmärksammade genom flera mail i en annan och än större och avgörande viktig fråga. Tio år senare saknas fortfarande det som bör vara rasklubbens prioritet nummer ett. En verklighetsförankrad historik och en rättvis bild av rasens nutida status så att alla ges samma möjlighet att bilda sig en sakligt grundad uppfattning innan vi agerar. Vare sig det handlar om avel, valpköp eller att förmedla information för god vägledning framåt så behöver vi ett verifierat och faktabaserat beslutsunderlag som är lika för alla parter.
Tanken föresvävade mig om jag skulle låta publicera skriftställarnas mail och några av mottagarnas mailsvar. För var och en att beskåda och värdera. Det stannade vid tanken. Ovan har jag belyst felaktiga ageranden för kännedom och nu får de inte ytterligare utrymme. Den organiserade hundvärlden har också tagit del av mailen och får ta sitt ansvar om konsekvensernas fortsättning. Varje mynt har två sidor och båda sidor har samma värde och bör därmed få sitt rättmätiga utrymme. Det är till syvende och sist bara den organiserade hundvärlden som själva kan ta itu och göra något åt sina fel och brister. Precis på samma sätt som när jag själv blir medveten om och inser egna fel och brister som behöver åtgärdas till det bättre. Det är bara jag som kan välja att bearbeta dem eller inte. Lika viktigt är det att ta men också att visa hänsyn! Till gamla och nya kunskaper men också gentemot varandra. Genom att våga möta verkligheten ges vi också möjligheten att påverka den.