Koi, Koi, Koi…i morse mötte jag helt kort grevéosten i Kois mun när vi passerade varandra i hallen på min väg till köket och han på väg ut.
Det går inte att ha mat framme när Koi är i samma rum. Han rör aldrig något om vi är i närheten men blir han lämnad ensam med godsaker är han snabb som en iller och tar det han kommer över. Han vet nu mycket väl att han inte ska sätta framtassarna på köksbänken eller bordet men är det ingen som ser och säger ifrån så passar vårt yrväder på. Han glömmer nämligen bort att tassarna hans lämnar väl synliga avtryck som visar att han varit på fel plats. Grevéosten – jo, den hann räddas men var full med hål av helt andra slag än de som naturligt finns i denna ost.