Gröngölingen i Nordskånska Kennelklubbens regi och som också är ett passande namn för oss båda som idag gjorde vår debut i hundutställarvärlden. Det var gruvligt nervöst och det spöregnade…men vad gör det när man är en vattenhund. Koi var lika glad och lycklig för det. Koi sprang och studsade runt ringen och pussade domaren när han skulle känna igenom anatomins alla vinklar och vrår. Men valpyra till trots så gick det utmärkt och det blev BIR valp med hederspris. Vi tackar Maria för bilder och till ACO en jättekram för all hjälp med ringträning och tålamod. Gissa om det var två trötta, genomblöta och glada premiärlejon som gick över tröskeln för att möta ytterligare en överlycklig men torr Mac som tålmodigt och snällt väntat hemma.

Det är en färgstark Koi vi har. Nu när han växer till unghund så ser jag att den förr så svarta pälsen runt nosen börjar att skifta i brunt. En rödbrun nyans som också omger hans sporrar på framtassarna. Så egentligen är vår Barbet trefärgad nu, svart, vit och rödbrun. En äkta tricolor som förmodligen ska ange hans ursprung i den franska historian. (Tricoloren är ett namn för den franska flaggan med dess tre olika färger.)

I kväll när det börja närma sig natt är det exakt sex månader sedan Koi och hans syskon gjorde sin mycket efterlängtade entré.
Fyra månader har nu Koi levt med oss och jag kan knappt minnas hur det var utan honom… Jo, det kan jag. Det var då vi hade hela skor, hittade saker där de en gång blev lagda och det var mycket renare både inom- och utomhus….men tanken utan honom kan bara inte tänkas. Mor Tova och Far Clyde lyckades få till åtminstone ett stort yrväder men jag anar att Clydekullen består av ytterligare fem aktiva busfrön.
Så idag vill vi önska Cora, Corrie, Bella, Buster och Higgins en heltrevlig halvårsdag!

Tiden springer…och valpen växer och blir större, större och nu riktigt stor. Det märks bland mycket annat att det börjar närma sig en vuxen hund. Sen snart tre veckor tillbaka har Koi börjat lyfta på benet när det ska kissas. Det är lite annorlunda med hanhundar när de ska ut på rastning, en tik kissar en gång och sen är det klart (fast undantag finns också här). En hanhund ska skvätta mest hela tiden och helst lite till. Så där Mac skvätter ska Koi skvätta. Nu börjar han åtminstone kunna hålla balansen och det hamnar där det ska och inte på tassarna. Mac får vänta in honom och tittar mest undrande på hans ”följa John” beteende. Sen är det full fart igen till nästa stopp…och stoppen kommer ofta.

Koi, Koi, Koi…i morse mötte jag helt kort grevéosten i Kois mun när vi passerade varandra i hallen på min väg till köket och han på väg ut.
Det går inte att ha mat framme när Koi är i samma rum. Han rör aldrig något om vi är i närheten men blir han lämnad ensam med godsaker är han snabb som en iller och tar det han kommer över. Han vet nu mycket väl att han inte ska sätta framtassarna på köksbänken eller bordet men är det ingen som ser och säger ifrån så passar vårt yrväder på. Han glömmer nämligen bort att tassarna hans lämnar väl synliga avtryck som visar att han varit på fel plats. Grevéosten – jo, den hann räddas men var full med hål av helt andra slag än de som naturligt finns i denna ost.

Vi stötte på en hel hög av sjöfågel då vi gick vår promenad vid stranden. Gissa vem som blev helt utom sig av iver och bara ville närmare och närmare. Det var bara att plocka fram livlinorna och koppla upp de bägge nyfikna herrarna. Ingen närkontakt - bara titta!
När nyfikenheten lagt sig och de åter kunde fokusera på närmiljön började Mac hoppa på stenar och Koi gjorde sitt bästa för att hänga på. För en kortbent Mac så ger det bättre utsikt när han kommer upp en bit om nu inte Koi sitter i vägen förstås. Mac har också blivit bortskämd med att få en godbit var gång han lyckas bemästra en stor sten och Koi är inte sen att förstå den principen.

Idag hände det! Den 9 september gav sig Koi ut på sin första simtur och simskolan kan väl nu anses som avklarad. Tur det för det börjar bli riktigt kallt i vattnet men inte för att Koi bryr sig särskilt mycket om vattentemperaturen men jag gör det desto mer. Det var riktig kallt om mina fötter men Koi var stolt som en tupp och gled över sanddynorna när han hämtat upp sin apport. Det är bara att belöna och överösa beröm till vår numera simmande vattenhund och gratulera till dagens bravur.

Vi fick ett jättefint mail från Ida i Kalix som är lycklig ägare till barbethanen Chomper snart 7 månader och barbettiken Chloris som är 2 år. Två fina stoltheter som visar sig vara kusiner till Koi. Ida berättar om sina utbildnings- och tävlingsplaner och givetvis om livet med och utan sina två kärlekar på sin blogg www.chloris.webblogg.se
Koi, Mac och jag önskar Ida och kusinerna ett stort lycka till med framtidsplanerna!
Den stora nosen tillhör Chomper och den lilla nosen sitter på Chloris.

Koi har ett enormt rörelsebehov. Det gäller att skynda när det ska fotograferas för han har inte tid att stå still någon längre stund. Så det gäller och vara snabb på avtryckaren när han väl är i position för i nästa sekund så är han redan på väg igen… Från en stillastående pose till en yster ullboll är det bara tiondelar av sekunder. Sen bär det av till nästa aktivitet. Koordinationen av de långa benen behöver nog sin träning för att hänga med på alla snabba vändningar och allt spring för det är inte alltid det blir som han vill och då bredkanar han mest runt på gräset istället för att springa. Det är väl därför vi har så mycket av rörelseövningar på vår unghund – övning ger färdighet åt både honom och mig!

Det går framåt i vattnet. Han har fortfarande inte simmat men han är inte längre det minsta rädd för att kasta sig ut i vågorna för att hämta apporten. Nu är det Mac som får stå och titta på när Koi arbetar och någon stafett är det inte längre frågan om. Koi lämnar inte över någon stafettpinne till Mac utan springer genast till oss för belöning och väntar ivrigt på nästa kast. Min simskola har ju inte de lättaste förhållanden då Åhus strand är mycket långgrund och vi får bege oss mycket långt ut för att komma i tillräckligt högt vatten för att Koi ska kunna simma. På väg till simdjup har vi åtminstone passerat två, tre sandbankar där vattnet bara blir ankelhögt för att sen åter bli vaddjupt. Inte nog med att det är långt till simdjup så dras vi också med undervattenströmmar så det är lite besvärligt med våra simlektioner….men vi tar ett framsteg i taget.

Idag fick vi ett välkommet besök av bror Buster med familj som var på väg till Karlskrona. Efter en utskällning av Mac så fick de bägge bröderna hälsa på varandra igen efter nu snart tre och en halv månad sen de skildes åt för att bosätta sig hos varsin familj här i Skåne. De var lite trevande i början men övergick snart till hopp och lek. Jag undrar så om de känner igen varandra…men det verkar inte så utan mötet blir mer som om de träffas för första gången. Men sånt är ju svårt att veta som människa…det vet nog de bägge bröderna bättre. Vem är vem? Buster i förgrunden.


När de väl hälsat så ska Mac visa att han kan dansa och Koi & Buster får snällt titta på när den lille rackaren dansar runt på bakbenen. Fast det är nog snarare så att bröderna Bus väntar på godis som Busters lillmatte Julia frestar med.


Så stiliga unga herrar och nog ser man att de är bröder alltid. Trots att Buster som har den blå brickan i halsbandet är mycket mer välfriserad än Koi syns det tydligt att de är mycket lika. Inte bara i utseende utan också i beteende. Båda är lika fulla av bus.


Innan Buster ska åka vidare till Karlskrona så bjuder han bror Koi och Mac på varsitt ben. Men Mac går och gräver ner sitt och ger sig sen på jakt efter Busters och Kois godisbitar. En riktig lurifax den där Mac Olsson som sen argt ger sig på bröderna när de sen vill ta tillbaka sina egna godbitar. Men jag hoppas att Buster hann få i sig lite av det goda han bjöd på.


Hej Då bror Buster! Tack för besöket och hoppas vi ses snart igen.